I ett välnyanserat Kubareportage (Castro låser inifrån - USA blockerar utifrån, Expressen 11 februari) beskriver journalisten Maria Schottenius bl a den heta stämningen i Havanna kring fallet Elián González Brotons. Denne pojke räddades mirakulöst nog vid Floridas kust den 25 november efter att den båt som skulle ta honom till Förenta Staterna kapsejsade. I flyktförsöket miste elva personer sina liv, inklusive den lille båtflyktingens mamma, Elizabet Brotons, och hans styvfar.
Elián är idag en central figur i en vårdnadstvist mellan hans pappa som finns kvar på Kuba och vill få honom tillbaka och släktingar i Miami som vill att han växer upp i friheten. Denne lille båtflykting har även förvandlats till en bricka i en storpolitisk kamp mellan Fidel Castros regim och exilkubaner i Miami.
Både i den ovannämnda artikeln och i en av närmare datum (Kuba libretto - Gabriel García Márquez fablar om fallet Elián, Expressen, 31 mars) ställer Maria Schottenius huvudfrågan bakom detta flyktingdrama: "Hur kommer det sig att människor sätter sig i skrangliga båtar och med risk för sitt liv ger sig över havet till ett okänt liv i Florida?"
Förutom för outtröttliga Castroanhängare och diktaturförespråkare råder det bland kubanerna inget tvivel om att den politiska ofriheten, den av kommuniststaten konstgjort skapade fattigdomen och misären, folkets avsaknad av framtidstro, den repressiva apparatens ständiga förtryck och makthavarnas ovilja att driva demokratireformer är de främsta orsakerna till kubanernas desperata flykt från hemlandet.
Men när väl en kuban bestämt sig för att söka en fristad och en tryggare framtid utanför kommuniststatens gränser stöter han eller hon på en övermäktig kontrollapparat bestående av inhumana migrationslagar och godtyckliga invandringsmyndigheter.
De gällande utresereglerna i Kuba förklarar i synnerhet varför en mor kan vara kapabel att riskera sitt barns liv (och tragiskt nog förlora sitt eget) genom att kasta sig i ett utomordentligt farligt hav.
För det första bryter Castroregimen mot artikel 13 av FN:s allmänna deklaration om Mänskliga Rättigheter. Denna artikel stipulerar bl. a. att "Envar har rätt att lämna varje land, inbegripet sitt eget, och att återvända till sitt eget land".
Staten kontrollerar via s.k. utresetillstånd vilka får/inte får åka utomlands. Vanliga kubaner har inte ens passhandlingar i sina händer. De har endast ett ID-kort (Carné de Identidad), som inte är giltig för att fritt resa utomlands. Kubanerna lever alltså i ett veritabelt fångenskap. För att få lämna Kuba på "ett humant sätt" måste vederbörande få tillstånd från tre olika instanser: arbetsplatsen, Departementet dit vederbörandes arbetsområdet hör till, Immigrationsmyndigheterna. Alla dessa instanser är dock i vanlig ordning politiserade i det totalitära Kuba. I dessa instansers repressiva funktioner ingår att ha koll på vederbörandens politiska ställningstagande, något som påverkar möjligheten att få resa utomlands.
De kubanska föräldrar som mirakulöst nog får ett utresetillstånd för att, säg, med turistvisum besöka släktingar bosatta i ett annat land, får inte ta med sig sina barn under 18 år. När föräldrarna tvingas lämna barnen kvar i landet, är detta en garanti för regimen att resenären antingen återvänder till sina närmaste eller i såfall beter sig "lämpligt" i utlandet, dvs. inte uttalar sig i offentlighetens ljus kritiskt mot diktaturen i hemlandet. Detta förklarar exempelvis varför så många kubanska flyktingar i Sverige i åratal hållit sig tysta i Kubadebatten.
Att kubanska föräldrar inte tillåts ta sina barn till utlandsresor är även en delförklaring för varför många föräldrar är beredda att utsätta sina barn för livsrisker genom att ta sig ut ur landet på olaglig väg. De vet ju mycket väl att återföreningen lagenligt blir en milt sagt utslitande och förödmjukande och i många fall hopplös process.
Kubaner i landsflykten som öppet kritiserar orättvisorna på Kuba får aldrig mer besöka hemlandet. Ens föräldrar tillåts för det mesta inte att lämna landet. De är gisslan, som kubanerna i exil måste ta hänsyn till innan de klandrar förtrycket i hemlandet.
När kubanerna i utlandet förvärvar det nya landets medborgarkap får de inte åka till Kuba (ifall de tillåts göra det) med sitt utländska pass, utan han/hon tvingas åka på sitt kubanska pass. Alltså blir de fortfarande ett byte för regimen i det fall de skulle skapa "problem". Men även de kubaner som inte naturaliserats i sitt nya land och därmed behåller sitt kubanska pass har tvingats söka visum för att åka till sitt eget land.
Kuba har historiskt varit ett invandringsland, inget utvandringsland. Före revolutionen ansökte tusentals européer hos de kubanska ambassaderna om möjligheten för att få emigrera till Kuba. Idag har ca en miljon kubaner varit tvungna att lämna sitt hemland. Kubanerna flyr vart som helst, inte bara till USA. Nära 120 tusen kubaner lever idag i europeiska storstäder.
Sedan september 1994 får 20 tusen kubaner per år flytta till USA. Problemet är att varje gång är det upp till 800 tusen personer som lämnar in ansökan för att få lämna fosterlandet.
Man pratar ofta om privilegier för enbart kubanerna från USA:s sida. Så fort kubanerna inte skall tvingas leva under Castros förtryckarregim, så fort de får skaffa sig arbete fritt, så fort de får fritt ansluta sig till icke-partikuvade fackföreningar, så fort de får kanalisera sina ideologiska sympatier genom politiska partier mm kommer dessa "privilegier" att upphöra. Ty då blir det osannolikt att en Elizabeth Brotons skall utsätta sin lille pojke Elián González Brotons för livshotande risker och dessutom offra sitt eget liv.
