Journalisten Maria Sandblad skyller hela den rådande misären i Kuba på USA:s handelsembargo, ignorerar kommunistregimens vanstyre och nämner inte med ett enda ord Fidel Castros förtryck mot människor i Kuba, skriver Carlos Estefanía Aulet och Alexis Gainza Solenzal (bilden), båda flyktingar från Kuba. De är chefredaktör respektive samordnare för tidskriften "Cuba Nuestra". De kommenterar en reseguide om Kuba nyligen utgiven av Vagabond.
Frilansjournalisten Maria Sandblad har get ut en andra upplaga av "reseguiden" Kuba din ciceron till solens, salsans och sinnenas ö (Vagabond, 1999). Under vistelsen där var hon dock inte vilken turist som helst utan gäst hos Cubatur, Kubas statskontrollerade turistbyrå, som har syftet att sälja "paradisön" till potentiella resenärer.
Reklamboken kännetecknas av ett oanständigt diktaturhyllande. Författaren skyller hela den rådande misären i Kuba på Förenta Staternas handelsembargo, ignorerar kommunistregimens vanstyre och nämner inte med ett enda ord Fidel Castros förtryck mot människor i Kuba.
En saga
Låt oss illustrera Sandblads blindhet för propaganda genom att kritiskt granska hennes saga om den sk revolutionära kulturen.
Tre avsnitt i boken ägnas åt musik, teater, opera, litteratur och film, och kamouflerar på 53 sidor en hyllning till regimens kulturpolitik. Kubas kultur beskrivs som om den har revolutionen att tacka för sin existens. Någon berättar, t ex, att teatrarna räddades av revolutionen 1959 (s 61), som gjorde att operan, baletten och den klassiska musiken återvände till Havannas främsta teater -Gran Teatro Federico García Lorca- (s 75).
Ibland lägger Sanblad även egna funderingar på andras tunga. När teaterregissören Vicente Revuelta förklarar att hans teater inte hade pengar till en viss pjäs, skyndar sig Sandblad att mellan parenteser förtydliga: "lönen är däremot statlig och garanterad" (s 58).
Ingen dissidentröst
Maria Sandblads guide redovisar inte en enda dissidentröst. Alla som kommer till tals hyllar tvärtom systemet. Hon låter exempelvis författaren Senel Paz okritiskt berätta en historia som de intellektuella som drabbats av kommunistregimen har svårt att smälta: "Jag kunde bli författare först sedan revolutionen fått mig att födas till människan … Den omständigheten finns alltid levande i mig. Men jag känner mig absolut inte som dess fånge, jag är inte gisslan till min egen tacksamhet, den ställer inga villkor för min frihet och mina val" (s 90).
Hon döljer det mesta om den revolutionära kulturens historia sedan maktövertagandet 1959. Avskaffande av press- och yttrandefriheten var en av den nya regimens främsta verktyg. I Havanna publicerades exempelvis före revolutionen 17 tidningar. Av dem övertogs 8 av fidelistas, medan 5 stängdes. De 4 resterande tidningarna sympatiserade med den nya makten. Ett liknande öde mötte radion och televisionen. Massmedierna sattes under regimens kontroll och yttrandefriheten slopades därmed gradvis. (International Commission of Jurists Cuba and the Rule of Law, Geneva, 1962).
Förakt
Fidel Castros förakt för Kubas intellektuella och artister ignoreras också. Redan i juni 1961 under ett möte med intellektuella i Kubas Nationella bibliotek, deklarerade Castro sin apokalyptiska slogan: "Inom revolutionen - allt, mot revolutionen - ingenting!". Samtidigt behöll regimen rätten att definiera innebörden av orden "revolution" och "kontrarevolution".
I talet fastlogs regimens framtida kulturpolitik, som dock till 1968 hade en relativ tolerans i tema- och stilfrågor, även om stöd till revolutionen var en självklarhet.
Castros avsky mot intellektuella kom som klarast till ytan år 1971 då man i Havanna genomförde den "första utbildnings - och kulturkongressen". Ett par år tidigare hade Padilla-affären delat världens intellektuella i två läger. I oktober 1968 hade poeten Heberto Padilla tilldelats ett pris av UNEAC (Kubas författar- och artistförbund) för sin diktsamling Fuera de juego (ung. Utanför spelet) (La Habana, 1969). Bokens budskap betraktades dock snabbt som "ideologisk kontrarevolution" och väckte polemik såväl i som utanför Kuba. 1971 hamnade diktaren i fängelse. Efter en månads fängelsevistelse gjorde Padilla avbön under ett UNEAC-möte. Berömda författare som Octavio Paz, Simone de Beauvoir, Mario Vargas Llosa, Jean Paul Sartre, Carlos Fuentes, Juan Goytisolo, Ernesto Sábato, mfl vände då ryggen mot den revolution som de till dess uppfattat som "exemplarisk i respekten för människan".
"Jobba seriöst"
I Padilla-affärens efterspel förklarade Castro för Chiles ambassadör i Havanna, Jorge Edwards, att pga. revolutionens många uppgifter hade de inte haft tid att uppmärksamma kulturproblemen. "Nu skall vi dock börja att jobba seriöst för att skapa en folklig kultur, en kultur av folket och för folket", berättade Castro och framförde sin dödsdom mot kulturen: "Den lilla gruppen borgerliga författare och artister som hittills agerat och pratat för mycket, utan att ha skapat något värd namnet, kommer inte i fortsättning att ha något att göra i Kuba", (Persona non grata, Barcelona, 1973).
I den ovannämnda utbildnings- och kulturkongressens avslutningstal lämnade Castro inga tvivel om att den kvarvarande konstnärliga friheten hade avskaffats, och att intellektuella måste anpassa sig till revolutionens (läs: Castros) nya spelregler.
I talet drog Castro ett likhetstecken mellan "utbildning" och "de revolutionära", eller "de marxistiskt-leninistiska" idéerna. Efter att ha gjort denna enastående ekvation förklarade han att från och med den dagen skulle allt som staten (som äger produktionsmedlem, inklusive tryckerier) ger ut riktas mot "utbildningen" - dvs. till spridande av marxistiskt-leninistiska idéer.
Castro försäkrade för de inhemska intellektuella att de för att få motta ett pris i en nationell eller internationell tävling måste "vara riktiga revolutionärer, alltså riktiga författare".
I sitt 8 timmar långa tal attackerade Castro kulturimperialismen, dvs. de utländska intellektuella som vågade kritisera "revolutionen" när regimens repressiva apparat med stalinistiska metoder fick fram bekännelse från poeten Padilla.
CIA-agenter
Dessa "borgerliga intellektuella herrar", "smädeskriftsförfattare" och "CIA-agenter" blev aldrig mera välkomna till Kuba. Castro, i egenskap av landets enväldeshärskare, deklarerade att de nekades inträde "för en obestämd tid, för alltid!".
Denna kongress -en tropisk genmanipulation av Maos kulturrevolution i Kina 1966- blev en vattendelare för Kubas framtida kultur. Missnöjda intellektuella kallades för "schamaner" och "råttor" av Castro . "Ledarens" aggressiva tal signalerade för förtryckarmaskineriet att det var dags att göra sig av med ett nytt skikt av Kubas samhälle, nämligen intelligentsian.
Kongressen var nämligen startskottet för en häxjakt mot författare, artister och andra som råkade missförstå innebörden i Castros ovan citerade slogan "Inom revolutionen - allt, mot revolutionens - ingenting!".
En mardröm
Reinaldo Arena, en kubansk författare som dog i exil 1992, beskriver i sin självbiografi Antes que anochezca (Barcelona, 1986) dissidentförfattarnas liv och mardröm efter Padilla-affären och utbildnings- och kulturkongressen.
Intellektuella oppositionella utsattes för social marginalisering, intellektuell ostracism, förföljelse, fängelse eller landsflykt. Deras namn och verk bannlystes från litteratur- och historieböckerna - från grundskolan upp till universiteten. De som ville se sina verk publicerade tvingades underkasta sig kulturministeriets godkännande och äga ett medlemskap i UNEAC, de två främsta kulturinkvisitorer i regimens tjänst. De fick justera sina alster tills de passade in i den socialistiska realismens ideologiska ramar.
I exil
Ett kännetecknande drag av Kubas litterära och konstnärliga verksamheten är att den ger sig på enstak
