Uppenbarligen som en reaktion på de fördömanden som Björklunds hyllningar av Castroregimen förtjänade, påtvingades partiledningen att nyligen speciellt behandla Kubafrågan. Behandlingen utmynnade i dokumentet Uttalande om Kuba antaget av partistyrelsen 2004-04-16, vilket nog i dagsläget bör betraktas som v:s officiella ståndpunkt i ifrågavarande ämne. Uttalande om Kuba innebär säkerligen ömsom en omvärdering, ömsom en omläggning av den Kubapolitik som v hittills bedrivit gentemot den karibiska diktaturstaten. Därmed kräver det en genomträngande granskning.
*****************
Först om handlingens paradparagraf – den som handlar allmänt om MR: ”Ett kompromisslöst försvar av de mänskliga rättigheterna som de definieras i de grundläggande FN-konventionerna på området är ett grundelement i Vänsterpartiets politik.” Det mest grundläggande MR-dokument FN någonsin antagit heter, som bekant, Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. FN:s Kommission om de mänskliga rättigheterna är den organisation som å det internationella samfundets vägnar främjar MR världen över och årligen diskuterar dess tillstånd i Genève. Kommissionen har under mer än tio år i rad – inklusive i år – satt Castroregimen på de anklagades bänk.
Amnesty International (AI) är också en av de världsomspännande humanitära oberoende organisationer som grundar sitt arbete på försvaret av MR. I åratal har AI verkat för frisläppande av samvetsfångar samt för rättvisa rättegångar till politiska fångar på Kuba. Av uttalandets portalparagraf drar man sålunda slutsatsen att v accepterar och respekterar de bedömningar och krav som från FN:s Kommission om de mänskliga rättigheterna och AI utgått till de nuvarande makthavarna på Kuba. Detta innebär i sin tur ett officiellt avståndstagande från Björklund och dennes meningsfränder, samt i konsekvensens namn ett avbrott i samarbete med organisationer som i likhet med Svensk-kubanska föreningen förnekar Castroregimens MR-brott och hyllar diktaturen.
En annan viktig tillrättavisning lyder ”Vänsterpartiet fördömer brott mot de mänskliga rättigheterna var de än förekommer”. I praktiken bör det medföra att v (förhoppningsvis) kommer att kritisera Castroregimens MR-brott med samma kraft och energi denna intresseorganisation klandrar sådana överträdelser i exempelvis Colombia, Israel, Irak eller USA. Kuba (läs Castrodiktaturen) har ju länge varit partiets älsklingsbarn, som antingen inte alls klandrades, eller om det klandrades så gjordes det lättvindigt och/eller med hjälp av inbyggda bortförklaringar (vars spår oftast ledde till den mäktiga nordliga grannen). Av de inledande raderna i Uttalande om Kuba framgår tydligt att såväl medlemmar som sympatisörer i v som traditionsenligt blundar för Castroregimens förbrytelse bör tänka på att deras blåögda ställningstagande idag går i stick och stäv med partielitens ideologiska direktiv.
*******************
Men hur bedömer v, mera konkret, MR-tillståndet på det kommuniststyrda Kuba? V uppdelar MR – inget fel med det – i politiska och medborgerliga rättigheter å ena sidan, samt ekonomiska och sociala å den andra. ”Vi försvarar de sociala och ekonomiska landvinningar som det kubanska folket åstadkommit och som framstår som ett föredöme för stora delar av världen”, slår politbyrån fast. Vi ska här inte beröra de påstådda landvinningarna och inte heller de världsdelar som sägs åstunda importen av dessa erövringar. Utan vi konstaterar att v i sammanhanget undviker att kalla dessa landvinningar för rättigheter.
Och helt rätt. För den Fidel Castro-ledda kubanska regeringen har inte ens ratificerat den Internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som antogs av FN år1966. Ja, densamma som reglerar sådana rättigheter som rätt till ett fritt valt arbete, till social trygghet, utbildning, hälsovård, kultur, konst och vetenskap, god levnadsstandard, till fri fackföreningsanslutning, etc. D.v.s. många rättigheter på områden den castroistiska regimen oförtröttligt hävdat att de tillförsäkrar det kubanska folket. På denna punkt inställer därför sig en avgörande fråga: om V erkänner att Castroregimen inte respekterar de sociala och ekonomiska rättigheterna – som de finns definierade i grundläggande FN-konventioner – innebär inte det att v bör kompromisslöst försvara kubanernas rätt till även dessa rättigheter? Vidare: hur kan V prata om landvinningar utan rättigheter?
När Uttalande om Kuba övergår till de medborgerliga och politiska rättigheterna talar v (helt överraskande) ett kristallklart språk: ”På Kuba saknas flera grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter. Den kubanska lagstiftningen innehåller begränsningar av yttrandefriheten, förenings- och församlingsfriheten och pressfriheten som inte är acceptabla i ett demokratiskt samhälle. Landets domstolar saknar oberoende och opartiskhet och rättegångsordningen kränker den åtalades rätt till en rättvis rättegång.” V tvekar alltså inte en enda sekund om att dessa rättigheter har fråntagits det kubanska folket. (Självklart har inte heller Kubas nuvarande makthavare ratificerat den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, också antagen år 1966 av FN.)
*********************
Men allt är inte frid och fröjd! Här kommer nämligen (i första anblicken) boven i drama – USA! Partitoppen tycker nämligen att: ”USA har genom sin ekonomiska krigföring starkt bidragit till att underminera grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter på Kuba. Blockaden är orättfärdig och olaglig och drabbar människor hårt.” (Inte heller här avhandlas sanningshalten i föregående påstående). Efter denna mening följer ett par stycken som beskriver ”det smutsiga spelet” som USA bedriver i Latinamerika i allmänhet och Karibien i synnerhet. Resonemangen, vilka belyses utifrån ”otaliga exempel genom historien”, är så politiskt ytliga, oseriösa och klichéartade att (även om exemplen skulle vara de rätta), skulle vem som helst förstå att raderna var ämnade att lugna ner väljarkåren, genom att betona v:s sedvanliga antinordamerikanism (apropå det sistnämnda: v:s brukliga term, imperialism, för att beteckna världens enda kvarvarande supermakt, USA, i förhållande till åtminstone sina latinamerikanska grannar, lyser med sin frånvaro i hela texten, sic!).
Återigen aktualiseras alltså den bestående frågan om vad som komma först – hönan eller ägget? Eller med andra ord: vem skall vi i slutändan hålla ansvarig för att det förekommer MR-brott på Kuba – USA eller den kubanska regeringen? Vem har större skyldighet och möjlighet att värna om MR på Kuba? V hjälper oss på traven med ett klargörande som verkar vara en lika oundviklig som väntad omläggning av sin tidigare Kubapolitik: ”Samtidigt är det också den kubanska regeringens eget ansvar att skapa rättssäkerhet, respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska fri- och rättigheter.”
Om vi kontrasterar uttrycken ”starkt bidrar till att underminera” (som gäller USA:s inflytande på MR-situationen på Kuba) mot ”eget ansvar” (som syftar på Castroregimens roll), inser vi att v finner att det primära ansvaret ligger hos den Fidel Castro-ledda regeringen, medan grannlandet spelar en sekundär roll (även om denna underordnade ställning skulle innebära, enligt partiledningen, ett starkt underminerande av de politiska och medborgerliga rättigheterna). Att v belastar Castroregimen med ansvaret, måste följaktligen betyda att v erkänner att den har makt i sina händer att förbättra MR-tillståndet på ön. År efter år lämnade v till riksdagen in Kubamotioner där högsta om inte hela ansvaret för MR- och annat tillstånd på Kuba förpassades över Floridas sund.
Av resonemangen i föregående stycken framgår att v börjar bekänna att den största förbrytaren vad gäller de kubanska medborgarnas MR finns inom Kuba – alltså de som idag har både ansvar och makt att ändra sakernas tillstånd. Därför är det ingen slump att av de fem krav som v offentliggör genom Uttalande om Kuba, riktas tre raka vägen mot Castrodiktaturen (att reformera lagstiftningen och därmed avkriminalisera utövande av grundläggande MR; att fängslade av politiska skäl garanteras en rättvis rättegång; samt att omedelbart avskaffa dödsstraffet), medan ett enda krav berör USA:s ”ekonomiska krigföring mot Kuba” och ett annat EU:s önskvärda Kubapolitik à la v. Uppenbarligen tycker v att Castroregimen både i första och sista hand stiftar Kubas lagar, dömer och fängslar sina meningsmotståndare samt placerar människor inför exekutionspluton. Ingen annan än den.
Som kuriosa bör slutligen noteras att det i Uttalande om Kuba inte en enda gång hänsyftas till den mytomspunna kubanska revolutionen, den romantiserade eufemism v och andra vilsna på vänsterkanten förväxlar den kommunistiska diktaturen med. I stället pratas idag i det kubanska folkets namn. Förskjutningen i diskursen betyder att myten alltså håller på att dunsta bort. Och med den även det castroistiska tyranniet.
********************
V:s Uttalande om Kuba utgör en (måhända mycket blygsam) uppgörelse med dess Castrovänliga förflutna. Enligt dokumentet ifråga bryter den Fidel Castro-ledda regimen mot sina landsmäns politiska och medborgerliga rättigheter. V tillskriver det kubanska folket sociala och ekonomiska landvinningar, och bekänner å andra sidan implicit att makthavarna negligerar folkets ekonomiska och sociala rättigheter. Vad gäller ansvarsfördelningen mellan Washington och Havanna rörande MR-tillståndet på ön, så förläggs det största ansvaret på det sistnämndas axlar. Allt detta innebär att v tycker som de flesta kubanska demokrater, såväl i landsflykt som inom ön. Den dag närmar sig alltså då vänsterpartiet blir ytterligare en röst i Sverige som stödjer Kubas medborgar- och demokratirörelse. Vänsterns Internationella Forum, v:s biståndsorganisation, kommer då spela en väsentlig roll i Kubas oundvikliga demokratisering.
© Alexis Gainza Solenzal,
Svensk exilkuban,
Skribent och Kubadebattör.
