Därför begav jag mig till ortens lilla bibliotek, för att i läsning dränka min rotlöshet. Ur det spanskspråkiga beståndet fastnade jag för en bok: La Habana para un infante difunto (Havanna för en avliden infant). Inte för att jag betraktade mig som en infant (kungason), utan snarare för att jag i någon mening såg mig som en framliden människa. Dessutom tusentals sjömil från min barndoms storstad. Men trots mitt obotliga litterära intresse hade jag under mina 24 år aldrig hört talas –varken i hemlandet eller under fem års studier i Leningrads universitet― om författaren Cabrera Infantes.
Nästan utan vilopaus slukade jag på förläggningsrummets brits exilkubanens obeskrivligt färgrika skildring av den kubanska huvudstadens liv under 1940- och 50-talen. Från Sörbergs, eller om det var Timrås, bibliotek lånade jag sedan Tres tristes tigres (Tre trista tigrar). Därefter har jag läst allt av den exilkubanske författaren som råkat komma i mina händer. Omsorgsfullt vårdar jag hemma Infantes artikelsamling Mea Cuba, må hända has politiska manifest. Cabrera Infantes briljanta författarskap bekräftades 1998 när han tilldelades Spanska akademins Cervantespris, det spanska språkets högsta utmärkelse.
Kastades i pannrummet
Redan från första stund kände jag mig förbaskat arg på den regim som avsagt mig rätten att njuta detta fantastiska läsande. Sedan dess har jag ofta frågat mig hur censorerna rent praktiskt omöjliggjorde för vår generation att stifta bekantskap med Cabrera Infantes och likasinnades litterära produktion.
Den chilenske journalisten Roberto Ampuero som efter en kort vistelse som flykting i Östtyskland för kärleks skull damp ned på Kuba på 1970-talet, har delvis avslöjat för mig hur detta gick till. I hans självbiografiska bok Nuestros años verde olivo (UngefärVåra olivgröna år, Planeta, 1999), skildras fragment ur den officiella förhandsgranskningens procedur.
Ampueros bok andas desillusion över det system som propagandamakarna har lyft till himlen. Under sina studier i litteraturvetenskap vid Havannas universitet, hade han tvingats arbeta inom byggbranschen för ett miserabelt arvode. "Den kostnadsfria utbildningen är en chimär", skulle han slå fast nästan 30 år senare.
En av hans bästa vänner, vid namn Lázaro, hade i stället turen att rekryteras till läroanstaltens centrala bibliotek. Men även där hade arbetet sina dystra sidor. Varje månad fick universitetsbiblioteken påhälsning av en tjänsteman från kommunistpartiets Directorio de Orientación Revolucionaria, som ansvarar för den ideologiska ortodoxins bevarande på Kuba. Med sig hade denne en lista över böcker, som skulle tas ur cirkulation.
I revolutionens namn försvann, liksom i Sovjetunionen, alltså böcker som hade legat kvar i hyllorna sedan den kapitalistiska eran, eller som kommit till under 1960-talets kortlivade öppenhet. Många av alstren var givetvis kritiska mot socialismen och kommunismen, eller speglade en bild av det förrevolutionära Kuba som avvek från det tillåtna. Enligt inkvisitorerna kunde sådana verk"ideologiskt vilseleda ungdomarna".
Censorskapet är en dynamisk dialektisk, om man så vill och kreativ process. Det framgår underförstått när Ampuero listar trekategorier av förbjudna böcker: de som skrevs av "borgerliga" skribenter som Ortega y Gaset, Octavio Paz och Arthur Koestler; de som skrevs av inhemska litteratörer vilka på grund av sin frispråkighet råkat i onåd, till exempel José Lezama Lima, Virgilio Piñera och Antonio Arrufat; samt de som skrevs av exilkubanska författare, som Severo Sarduy, Carlos Franqui och den ovan nämnde Cabrera Infante.
I början trodde Lázaro, och även Ampuero, att de bannlysta verken hamnade i ett speciellt bibliotek med begränsat tillträde för "de förtroendevalda", liknande de som förekom i Sovjetunionen och andra öststater. Sedan kom chocken böckerna gick antingen tillpappersåtervinning, berättade dessa, eller kastades i pannrummet för att producera energi.
Ampuero och hans nära vänner hade ändå tur, på så vis att Lazáro på egen risk smugglade ut en del förbjudna böcker frånuniversitetsbiblioteken, bland dessa Heberto Padillas berömda diktsamling Fuera del Juego (Utanför spelet). Allt medan chilenarens sinne förmörkades av minnet av hur Pinochets soldater bränt böcker på gatorna, och bilderna av bokbålen i Hitlers Berlin ―diktaturens eviga symbol.
Två cementsäckar historia
Vid sidan av den statliga censurens strävsamma arbete slukas också böcker - förmodligen såväl förbjudna som tillåtna – av flammorna på grund av officiella institutioners förlorade känslighet för det skrivna ordets storhet. Jag bevittnade själv en sådan hårresande händelse när jag var fjorton eller femton år gammal, alltså någon gång under 1983 eller 1984.
Under en permission från internatskolan, besökte jag min fars arbetsplats. Han var då livsmedelsadministratör vid Polytekniska José Martíinstitutet, beläget på gångavstånd från Havannas flygplats. Min far kände till min omättliga läshunger, och berättade att en del böcker från institutionens bibliotek skulle kastas eller brännas. Han förde mig in i en övergiven byggnad; och framför mig reste sig ett berg av bortsorterade luntor.
Så fort jag lämnats ensam, rusade jag till bokkullen. Jag grävde bland de makulerade böckerna, lika ivrigt som en hund i sanden efter sina efterlängtade ben. Några skönlitterära verk fann jag inte att undsätta, däremot böcker om Kubas historia. Historien är litteraturens käraste syster, så jag plockade den ena historieboken efter den andras tills jag hade två proppfulla papperssäckar, som tidigare innehållit cement.
Några titlar illustrerar vilka oskattbara verk som rymdes i bokkullen.
Där fanns Historia de la Isla y Catedral de Cuba, (Historien om Kubas ö och katedral) författad omkring 1760 av Pedro Agustin Morell de Santa Cruz, Kubas dåvarande ärkebiskop. Initierade källor hävdar att hans historieskildring sträckte sig till 1752, men den version jag satte i säkerhet löpte bara till år 1659. En del av verket hade alltså redan gått förlorat. Detta är alltså den allra första boken om Kubas historia som skrivits inom landets gränser – och den skulle bli lågornas rov!
I detta verk räddades även Kubas första litterära monument, den episka dikten Espejo de Paciencia (Tålamodets spegel), som komponerades av Silvestre de Balboa Troya y Quesada i den dåtida staden Puerto Principe. Troya y Quesada bodde på Kuba under några år på 1590-talet, men tillbringade större delen av sitt liv på Kanarieöarna. I Las Palmas på Gran Canaria kan man fortfarande hitta det tvåvåningshus med en balkong, där han bodde, vid ena änden av Espiritu Santogatan.
En annan pärla jag lyckades rädda från brasorna är Censo del año 1943 (Folkräkning från 1943), en tjock lunta på 1373 sidor. Den publicerades 1945 i tiotusen exemplar och är en ovärderlig informationskälla om det förrevolutionära Kuba, vilket ensidigt svartmålats av den nuvarande regimens propaganda.
Nyligen bläddrade jag till exempel i det avsnitt som handlar om dåtidens massmedia. Mångfalden publikationer var skakande; 469 i hela landet. Havanna gick självfallet spetsen med 366, men de resterande provinserna hade också ett relativt bra sortiment – Pinar del Rio 12; Matanzas 8; Las Villas 17; Camagüey 20; och Oriente 46. Vad finns kvar av denna mångfald i dagens Kuba?
För att folkräkningen är trovärdig talar det faktum att två representanter för dåtidens kommunistparti, Partido Socialista Popular, deltog i arbetet. En av dem var Carlos Rafael Rodriguez, Fidel Castros kanske främste ideolog tills han avled 1998.
En annan bok jag fann hette Historia de Cuba (Kubas historia). Den gavs förmodligen ut under andra hälften av 60-talet, och var de första försöken att skapa en historieskrivning avpassad för en visserligen begränsad men ändå viktig grupp människor – militärer och politiska instruktörer. En liknande skrift jag påträffade var Intrucción política (Politisk instruktion), utgiven av De Väpnade Styrkornas politiska ledning 1968.
Jag vet inte varför de två veken, som ju var till för soldater och officerare, hade hamnat på en civil institution som Polytekniska institutet. Man kan också fråga sig varför de skulle makuleras. Kanske för att vissa personer i källhänvisningarna vid 80-talet första hälft hunnit bli stämplade som landsförrädare? Eller var det historietolkningen som inte längre passade in?
I dag finns bara några av de böcker jag undsatte kvar. För det kan de tacka min ungdoms skam över vår familjs fattigdom.
Sommaren 1986 lyfte ett av Cubana de Aviacións rysktillverkade plan, från flygfältet intill samma institut där jag några år tidigare funnit min bokskatt. Destinationen var Moskva, och ombord fanns en kontingent kubanska studenter. I resväskan fanns mina tjockaste böcker, däribland Censo del año 1943 och den snedvridna Historia de Cuba och Instrucción Política. De hade hamnat där inte på grund av fosterlandskärlek, utan för att jag saknade kläder, skor och annat att fylla ut resväskan med – något jag inte ville visa för mina mer välbeställda medresenärer.
De böcker jag övergav i hemlandet hamnade till slut ändå på bålet. Efter en smärtsam separation brände min före detta styvmor upp de där två papperssäckarna med gulnade verk. Från andra sidan Atlanten kunde jag inget göra för att rädda dem. Brännande var kanske en hämnd mot min far, även om hon då jag återvände till Kuba på studielovet, förklarade för mig att boksäckarna dragit till sig kackerlackor. Jag har aldrig dömt henne, ty min före detta styvmor kan varken läsa eller skriva. Hennes analfabetism ekar i mig varje gång den kubanska regimen apologeter stoltserar med ”landvinningar” på utbildningsområdet.
Böcker för de betrodda
Castroregimens censur berör inte alla undersåtar på samma sätt. Frågan om huruvida speciella bibliotek avsedda för nomenklaturen existerar eller inte, får visserligen lämnas obesvarad. Men säkert är att på samma sätt som Högste Ledaren dagligen läser ärkefiendens tidningar – Washington Post, New York Times samt Miami Herald och Diario de Las Americas – har även lojala apparattjiker tillgång till förbjudna böcker.
Den kubanske författare Reinaldo Arenas (1944-1990) ger i sin självbiografi Antes que añochezca (Innan det kvällas) en glimt av denna elits privilegier. Arenas, som i sin person förenade de tre egenskaper regimen hatar mest – han var författare, homosexuell och oliktänkande – fängslades i mitten av 70-talet för sina politiska åsikter och sitt författande. Efter tre månader i säkerhetstjänstens högkvarter Villa Marista – ”en plats värre än inkvisitionen”, och som enligt Arenas helt och hållet kontrollerades av sovjetiska KGB – tog han avstånd från sitt tidigare ”kontrarevolutionära” liv och sin sexuella läggning.
Han förflyttades därefter till Havannas berömda fängelsehåla El Morro, där fick sporadiska besök av en löjtnant vid namn Viktor. Vid ett tillfälle talade denne om för Arenas att hans bok El Palacio de las blanquísimas mofetas (De vitaste skunkarnas slott) hade publicerats i både Frankrike och Tyskland. Löjtnanten höll upp ett exemplar, men utom räckhåll för honom: ”… det var min bok, men jag kunde inte ens vidröra den…”, står det i Arenas biografi.
I början av 1976 släpptes Arenas ur fängelset efter internationella påtryckningar. I stället fick han bo hos Norberto Fuentes, den kubanska regimens främste krigskrönikör. Men när denne gav honom Cabrera Infantens senaste bok, Vista del amanecer en el trópico (Utsikt över gryningen vid tropiken), började han misstänka att vistelsen i Fuentes hem i själva verket var ”ett sorts subtilt förhör” – för att kontrollera om han verkligen hade bättrat sig. Efter läsningen slog Arenas därför fast att även om oken var utmärkt skriven, så var den också kontrarevolutionär. Fuentes fortsatte sedan att ge honom böcker som inte cirkulerade fritt i landet.
För klarhetens skull bör tilläggas att Fuentes i dag är en avhoppare. Han har skrivit bland annat Dulces Guerreros Cubanos (Söta kubanska krigare), en hjärtekrossande beskrivning av den kubanska reigmens krigsäventyr i världens konflikthärdar, särskilt på den afrikanska kontinenten.
Det spridda Kuba
Mina år i friheten har jag upplevt som att leva i renässansen och upplysningen på samma gång. Jag har upptäckt det fria ordets oöverträffade storslagenhet: i censorns frånvaro har jag kunnat läsa ömsom franskt, ömsom kinesiskt, ömsom höger, ömsom vänster. Jag har njutit av hemlandets förbjudna författare ─ Zoé Valdés, Daína Chaviano, Eliseo Alberto, Jesús Díaz.
Mot alla odds vet jag att det kommer en dag, då kubanerna inte längre ska behöva lämna hemlandet för att kunna läsa Cabrera Infantes verk. Då säkerhetstjänstens män och apparatjiker ska mista sin privilegierade ställning när det gäller tillgången till bannlyst litteratur. Och då böckerna skall värnas av män och kvinnor som vördar det skrivna ordet ─ inte på likgiltiga partibundna institutioner där de närhelst riskerar att hamna på bålet.
Då kommer kubanska bokälskare ─ utan övervakare från Directorio de Orientación Revolucionaria ─ att återupptäcka sitt lands själ. Den kubanska delen av min egen kosmopolitiska identitet, som vuxit fram under långresans gång, är i dag mer kubansk än någonsin. I landsflykten har den trevat sig fram till, och varmt tagit emot, det allt mer spridda Kuba.
Alexis Gainza Solenzal.
